Det har gått år.
Tiden läker sår. Ärren bleknar.
Tjock hud skyddar, men kapslar in det som skulle behöva komma ut.
Tröstar mig med att Han helt tog avstånd från mig som kvinna alltsedan jag blev gravid.
Förtränger att jag strax innan flytten från lägenheten faktiskt tjatade mig till sex.
Hur jag hoppfullt berättade för mina väninnor att vi faktiskt hade fått till det. En gång på 3 år.
Kanske skulle allt ordna sig? Vad det nu var som var fel. Kanske skulle allt bli bra?
Fastän jag misstänkte övergrepp…
Trots att mitt barn ville leka ”leken där man sätter sig på leksaker som står upp”.
Trots att alla flaskor med barnolja tog slut i en rasande fart.
Trots att min 2 ½ åring vägrade bajsa utan att jag och ingen annan höll handen.
Så förstod jag inte, kunde inte se klart.
Jag hoppades fortfarande att allt skulle bli bra.
Senaste kommentarer