Avslöjandet av sexuella övergrepp, utdrag ur boken Mot dessa våra minsta

”Sexuella övergrepp upphör ytterst sällan utan ingripande utifrån. Istället ökar de ofta gradvis både i omfattning och i allvar. Därför är det viktigt att avbryta det brottsliga skeendet så tidigt som möjligt. Till synes bagatellartade övergrepp kan om de pågår kortare eller längre tid vara förödande. Ett barn som lever utan stöd i en ”incestfamilj” måste komma ur den störda, slutna familjen. Det är alltid bättre för barnet än att leva kvar i den hemlighetsfulla, gränslösa och förljugna familjedynamiken där barnets behov, hälsa och utveckling riskeras

Berätta för barn att sexuella övergrepp förekommer och att de inte får förekomma.

Barn måste få veta att det är fel och att de har rätt att berätta om det. Barn måste också få tala om det förfärliga som hänt. Det kan vara mer skadligt att behöva förneka en traumatisk händelse än att vara utsatt för själva övergreppet.  Det är alltid rätt att ingripa, både för barnet och för förövaren. Avslöjandet innebär alltid en kris för hela familjen, men också en möjlighet till förändring. I krisen kan man nå familjemedlemmarna och ge dem hjälp och behandling.

Ett ingripande måste ses på lång sikt. Det har hänt att yngre barn som avslöjat sexuella övergrepp har haft äldre syskon som i sin tur blivit utsatta av samma föräldrar. Antingen ingrep man inte alls tidigare eller också gjordes ett så dåligt ingripande att det inte fick någon effekt. Visserligen kom de äldre syskonen ifrån familjen, men de yngre kom bara därifrån för en tid. Problemen löstes aldrig och de yngre barnen återkom till övergreppsmiljön och blev nästa offer.

Vad hindrar barnet från att berätta?

Barn är oerhört lojala mot förövaren och familjen. De vill skona familjen från splittring eller är rädda för att mamma blir arg, ledsen eller ska begå självmord. Förövaren kan – trots övergreppen – vara den ende som ger barnet uppmärksamhet och närhet. Om fler barn utsatts av samma gärningsman kan barnen vara missriktat lojala mot varandra. Vädjanden, påtryckningar, hot, utpressning, mutor eller belöningar kan också få barnen att inte berätta. Många offer är ”favoriter” och förmår inte att mista sina privilegier eller känner sig medansvariga på grund av dessa. Offren kan också inta en maktposition så länge de ”går med på” övergreppen, men befinner sig alltid i ett psykiskt underläge. Även som vuxna. Hot till liv och hälsa förekommer. Ibland hotar förövaren att skada barnet, mamman i familjen eller barnets husdjur. Barn har tvingats att se på när deras favoritdjur har plågats, skadats eller till och med dödats. Ibland hotar förövaren att begå självmord.

Men hotet behöver inte vara uttalat. Vuxenauktoriteten räcker för att barn ska bli passiva och hålla tyst. ”Kom, sa han. Då sa jag att jag inte ville. Då sa han med lite strängare röst och då vågade jag inte säga emot.” Många barn är rädda för ”allt möjligt”. En blandad oro för att de är annorlunda, homosexuella, att de själva skall bli straffade eller att polisen skall ta dem. Förövaren kan ha använt sådana hot. Rädsla för mer reella hot är att ”mamma skulle ändå inte tro mig” eller ”ingen skulle tro mig”, ”pappa kommer i fängelse” eller ”jag kommer till fosterhem”. Skuld, skam och känslan av att vara helt ensamma som offer avhåller många barn från att avslöja övergreppen.

När man är liten så tror man att alla har det som man själv. När man blir större tror man att man är ensam om det.

När berättar barnen? Barn berättar när de inte står ut längre, om hotet om nya övergrepp inte är överhängande tex efter skilsmässa eller när syskon eller andra riskerar att bli nya offer. Många barn berättar om övergreppen för sina kamrater. Ibland ”skvallrar” någon av dem. Andra avslöjanden sker av en slump då barnet själv försäger sig. Små barn berättar spontant. De har ännu inte lärt sig vad som är passande eller förbjudet att säga.

Tidningsartiklar och TV-program om sexualbrott har ofta en avgörande betydelse för barns avslöjande. Först då får många veta att de utsatts för något brottsligt och att de inte är ensamma om att vara offer. Andra utlösande faktorer kan vara att någon berättar om ”fula gubbar” eller att sexualitet överhuvudtaget förs på tal. Barnet kan reagera kraftigt eller onormalt. Observanta vuxna kan fånga in barnens signaler. ”En flicka hade hälsat på hos sin faster. När besöket var slut vägrade hon åka hem och låste in sig:  Om ni visste vad ni skickar tillbaka mig till så skulle ni aldrig skicka mig hem. Två år senare avslöjades övergreppen.”

Pojkvänner har i flera fall tagit inaktiv till avslöjandet. Det har varit glädjande att se hur dessa pojkar gett sina unga flickvänner stöd och hjälp. När barnen blivit äldre har de börjat kunna freda sig, både psykiskt och fysiskt. Ibland har offret slagit tillbaka mot gärningsmannen, utövat utpressning eller hotat denne med att avslöja ”hemligheten”. Ett lidande i tysthet.

Barn berättar aldrig för att komma in i en svår situation, utan för att komma ur den.

En del barn har berättat, men samhällets ingripande blev så dåligt att de fick återvända till övergreppsmiljön och till ytterligare många års övergrepp. Eller att syskon eller andra barn blev nya offer. De flesta barn förblir dock tysta. De tiger och lider. Hellre än att berätta rymmer de hemifrån, begär familjehemsplacering eller försöker begå självmord. De väljer att försätta sig själva i en svår situation, inte förövaren. Många bevarar ”hemligheten” hela sin livstid. Det är naturligt att bli upprörd när man får veta att ett barn utsatts för sexuella övergrepp, men tank på att mindre barn inte vet vad som är rätt eller fel. Det är först genom de vuxnas reaktioner som de förstår att något ”förfärligt” eller ”fult” har skett. Barn som inte har skuld eller skamkänslor kan få detta genom vuxnas reaktion eller fördömande efter avslöjandet. Ett barn kan ta tillbaka eller ändra sin berättelse när barnet ser omgivningens starka reaktioner.

Det kändes som om man hade lidit skeppsbrott och satt på en öde ö. Så kom du och räddade mig. Ändå ville jag att du skulle gå.  Tonårsflicka”

Detta är ett utdrag ur boken Mot dessa våra minsta, av Monica Dahlström-Lannes. Hon har tidigare arbetat som kriminalinspektör med barn som utsatts för sexuella övergrepp. Boken gavs ut 1991 men är fortfarande skrämmande aktuell eftersom inget har förändrats för att hjälpa dessa barn på ett konstruktivt sätt. Denna bok borde användas som en bibel av dem som utreder sexualbrott mot barn.

Nu är Monica åter aktuell med en ny bok Blåmärken får vi alla. Mer om den i kommande inlägg.