Kan du inte bara slå mig så jag får en anledning att gå! Så tänkte jag de sista tre åren. Jag till och med längtade efter att du skulle slå så det skulle bli ett slut på allt.
I mer än tio år var jag rädd för att du skulle slå mig. Nu längtade jag. Väntade på slaget som skulle göra mig fri. Jag hade ingen aning om vad våld var. Trodde att våld var slag. Så jag väntade. Och väntade. Lärde mig att parera dina utbrott och hålla dig på bra humör. Och väntade samtidigt på det där första slaget som äntligen skulle ge mig tillåtelse att gå.
Jag trodde att våld bara var fysiskt våld. Slag med öppen eller sluten hand var min definition av våld. Jag hade aldrig ens hört talas om psykiskt misshandel. Än mindre hur subtilt det går till när någon bryter ner en annan människa. Att det kommer smygande. Att mina glada skratt och kreativa idéer sakta tynade bort. Så sakta att man tror att det är fel på en själv.
Gå vid första slaget, heter det. Hur många går och väntar på det där slaget som gör det legitimt att gå? Hur många stannar i en osund relation bara för att de inte vet vad psykisk misshandel är och hur farligt det är? Nej, gå innan första slaget! Ingen ska behöva bli förminskad och trampad på i en relation. Det är inte kärlek!
Sett utifrån var vi det perfekta paret. Allt flöt på. Inget tjafs. Bästa teamet. Jag drev på, fick saker att hända och du bromsade. Något som alla såg men ingen tänkte var något problem. Du var lite charmigt tjurig. En sådan som man måste lirka med. Det funkade men det tog oerhört mycket energi. Allt måste presenteras på ett speciellt sätt eftersom du var så osäker och rädd för allt. Det tog sig uttryck på olika sätt men oftast räckte det att du visade ditt missnöje för att få din vilja fram.
Du var alltid missnöjd och på något sätt lyckades du få mig och barnen att förstå att det var vårt fel. Eller åtminstone vårt ansvar att se till att du hölls på gott humör. Denna tjurighet gjorde att jag och barnen tassade på tå. Blev rädda för att göra fel. Fjäskade med dig på olika sätt. Undvek att ta upp saker som jag ändå visste att det bara blev tjafs om. Jag löste alla problem så att du inte skulle behöva ta i det.
Det andra sättet att styra mig, var samtal. Inte vanliga samtal där man säger och tycker olika, utan långa och förhörsliknande samtal som bara hade ett syfte. Att se till att jag gjorde som du ville. Ändlösa samtal som egentligen var monologer där du presenterade samma sak på en mängd olika sätt. Om jag någon gång gick emot dig i samtalet så svartnade dina ögon och jag fick backa. Jag förstod att du även kunde ”ett annat språk” men jag lyckades alltid komma ur de situationerna innan det gick överstyr.
Istället backade jag vid diskussioner eftersom du alltid skulle ha rätt, även om det faktiskt inte handlade om att ha rätt. För mig var det ingen uppoffring att backa. Jag har helt enkelt aldrig fattat det där med att gräla eller tjafsa. Eller säga elaka saker till någon bara för att ”vinna” en diskussionen.
Problemet var att det inte var samtal utan mer av karaktären maktdemonstrationer. Du blev alltid triggad, som om det var något som måste bevisas eller vinnas. När de sakliga argumenten tröt, då kom spydigheter och kränkningar. Jag har väldigt svårt för den typen av retorik men du verkade gå igång på det. Ibland tänkte jag att du skulle ha blivit politiker. Du var en mästare på att vända och vrida på sanningen till oigenkännlighet. Det gick inte att värja sig. Det gick inte att försvara eller förklara. Allt bröts ner och dissekerades in i minsta detalj för att sedan vändas mot mig. Du hade alltid mer ord. Att ha rätt var viktigt för dig. Medan jag tänker att alla har olika upplevelser. Det finns sällan något som är rätt eller fel.
Men det gick inte att komma loss från samtalen. Jag kunde inte lämna rummet förrrän du godkänt att samtalet var över. När man väl var i en diskussion så satt man fast. Det handlade alltid om att förödmjuka och dribbla bort mig på olika sätt. Det var som en sport för dig. Att hitta vinnande och dräpande argument som om det var ett gladiatorspel med bara en överlevande. Ibland upprepade du samma sak hundra gånger men med lite olika touch. Som om jag var dum i huvudet och behövde en extra förklaring, om och om igen. Eller som om det blev mer sant om du upprepar en lögn tillräckligt längre. Det var som tortyr. Till slut var hjärnan helt mos. Du hade alltid rätt även om det inte alls handlade om att ha rätt.
Jag är ingen mespropp. Är framåt och driven. Har arbetat med teknik och felsökning av styrsystem. Har nästan för bra självförtroende. Är verkligen ingen offertyp. Hur blev det så här?
Slaget kom, men först ett år efter att jag lämnat. Det kaoset kallas för eftervåld. Det vet jag nu. Jag vet ganska mycket om det nu. Men varför lär man sig inget i skolan om detta? Hur en osund relation fungerar. Vad kärlek är och vad kärlek inte är? Så man har en chans att se och förstå i tid, innan det är försent!
Texten är mina reflektioner utifrån de dagböcker jag skrev när jag lämnade en destruktiv relation. Jag kommer att skriva fler inlägg med titeln – Dagbok. Syftet är att fler ska få kunskap om mekanismerna bakom våld för att kunna se och hjälpa andra människor i dessa situationer!
Tillsammans kan vi rädda liv, minska och lindra konsekvenserna av våld!
Lev väl! /Maria
Senaste kommentarer