En åtta-årig pojke är död! Dödad av sin egen pappa. En person som skulle skydda och värna om sin pojkes integritet och utveckling. En person som skulle guida och vägleda sin pojke till att bli en vuxen man. Så blev det inte..
Jag slungas direkt tillbaka i tiden när jag läser om detta fruktansvärda. Nästan alla rekvisit innan mordet stämmer in på mitt eget liv. Mitt tidigare liv.
Jag blir illamående och börjar skaka i kroppen. Jag är tillbaka. Tillbaka i känslan av vanmakt, rädsla och ständig ångest över vad som kan ske. Vanmakt, för att ingen lyssnade när jag och barnen berättade. Rädsla för vad som skulle kunna hända. Ångest över att det var bara jag som kunde skydda men att jag inte fick göra det.
Lagstiftningen är mycket motstridig inom detta området. Här får ni ett litet smakprov:
Som förälder ska du skydda ditt barn från att skadas. Det är din skyldighet. MEN samtidigt så måste du underlätta umgänge för den andre föräldern. Så om våldet inte går att bevisa eller om den andre föräldern är verbalt begåvad och ett retoriskt geni, läs manipulativ, så kommer skulden för det inträffade sannolikt att hamna på dig som försökt skydda barnet.
Du, som skyddande förälder, får inget stöd av samhället om inte Socialtjänsten anser att försummelsen eller våldet är tillräckligt grovt att ett LVU, lagen om vård av unga, är på sin plats. LVU är också det enda verktyg som Socialtjänsten har förutom frivilliga insatser, vilket en våldsutövande förälder inte är intresserad av. Du måste alltså själv dra in umgänget eller gå till domstol för att reglera detta och du har ingen som backar upp dig. Hur många orkar det?
Vad händer om man drar in umgänget och samhället fortfarande inte tror på dig och barnet? Då har du gjort dig skyldig till umgängessabotage med vite på 5000 kr per barn och umgängestillfälle. Smaka på det!
Om du skulle dra det ännu längre och rymma /gå under jorden med barnet för att skydda hen. Då blir det fängelse för dig och vårdnaden går då över till den misstänkte förövaren eftersom du inte kan ta hand om ditt barn när du sitter i fängelse. Och sen är det oerhört svårt att få tillbaka vårdnaden.
Men så kan det väl inte gå till? Jo, denna verklighet behöver alla våldsutsatta förhålla sig till.
Rättssäkert? Nej!
Det är ett fullständigt moment 22! Dam if you do and dam if you dont!
Fri översättning: Förbannad är du om du agerar och förbannad är du om du inte gör något!
Att lämna en dysfunktionell man är farligt, livsfarligt för alla som går emot hans vilja. Eller hennes om det är en kvinna.
Varför har vi inte kommit längre trots alla insatser som görs och trots att alla står på barrikaderna och skriker STOPPA VÅLDET? Och hur kommer det sig att vi inte ser och förstår hur allt hänger ihop? Motstridig lagstiftning är en del. En annan är våra inre bilder av hur våld ser ut och hur föräldrar är.
Alla föräldrar älskar sina barn!
Detta är ett påstående, ett mantra som ständigt används. Jag har till och med hört Sveriges största barnrättsorganisation använda dessa ord i sina framträdanden. Det blir oerhört skevt i mina öron när samma person 10 minuter tidigare sagt att de får flera hundra samtal i veckan från barn som far illa hemma. Ett sånt svek av denna organisation att åka land och rike runt på föräldramöten och förråda alla barn som tagit mod till sig att ringa och dela sin smärta.
Men detta är symptomatiskt med samhället i övrigt. Trots att barnkonventionen numera är lag så anses barn fortfarande vara ägodelar till sina föräldrar. Är det verkligen så svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt? Klart att alla föräldrar tänker om sig själva att de älskar sina barn. Men oroväckande många vuxna verkar inte förstå att deras barn far illa av deras trubbighet och oförmåga att sätta barnets behov före sina egna.
Kan vi enas om att det är barnets upplevelse av att vara älskat som är det viktiga?
Inte en förälders subjektiva upplevelse av sin egen förmåga och hens rättigheter som förälder.
Jag skriver med darrande fingrar som löper över tangentbordet. Har man en gång känt av den där vanmakten och hopplösheten inför våldet och att myndigheter inte lyssnar så sitter det kvar i kroppens alla celler. Och det återaktiveras när man läser om andras öden.
Jag och mina barn är numera fria. Men jag känner och får kontakt med så många som lever i detta varje dag, i decennier. Våldet slutar inte för att man lämnar. Det tar nya skepnader och kallas för eftervåld.
Förslag till lösningar:
- Lyssna på barnen! Om det finns anledning att tro att de är rädda eller manipulerade, lyssna ännu mer. Ställ följdfrågor. Gör absolut inga egna slutsatser åt något håll.
- Lyssna på människor med erfarenhet av våld. Hos dessa ofrivilliga experter finns stor kunskap om hur vi kan göra samhället bättre.
- Alla myndigheter måste genomlysa sin verksamhet utifrån att de har medborgare som är våldsutsatta. Inga myndigheter ska kunna användas som verktyg i pågående våld eller i eftervåld. Idag är detta mer regel än undantag!
- Ta fram all lagstiftning som gäller barn, föräldrar, separation och vårdnad, och gör konsekvensanalyser utifrån barnkonventionen. Ni kommer att hittar massor.
- Se över Socialtjänstens verktygslåda och metodstöd, BBIC Barnets Bästa I Centrum. Inför utbildning om manipulativt beteende och trauma.
Ta gärna kontakt om ni vill ha hjälp med denna genomlysning av er organisation/ myndighet! Det är inte speciellt svårt när man har rätt ”glasögon” på sig och kompetens om hur en förövare gör för att hitta kryphålen och skrämma statsanställda till tystnad.
Till sist! All min medkänsla med mamman och anhöriga! En sån bottenlös sorg som de måste hantera resten av sina liv!
Vi kan bättre än så här! /Maria
Senaste kommentarer