I kampen för att bidra till en hållbar förändring som innebär att sexuella trakasserier förhindras och kränkningar på alla sätt stoppas, förenas vi från olika håll. Ingen lämnas oberörd och ingen kan egentligen längre förneka, men alla har sitt sätt att se på saken. Vissa agerar med full kraft, någon vill hellre stå vid sidan av och titta på medan andra envist invänder att de inte har med saken att göra.
Kan det vara så att det finns de som varken har blivit utsatta eller förstått att det finns de som är drabbade? Hur agerar de som själva är den som har utsatt andra eller varit tysta vittnen till andras kränkningar? Mycket ställs på sin spets genom #nödvärn och det verkar otroligt att det skulle finns någon som är fullständigt ovetande om att trakasserier förekommer. Vi utgår ändå från att den som är medveten om hur illa det är för individen och verksamheten vill att det upphör. Det är det vi kämpar för.
Varför är det ingen som har sagt ifrån tidigare? Vi tvingas ständigt välja hur man ska förhålla sig till olika situationer. Ibland är det varken enkelt eller självklart. Vi väljer alla med goda intentioner och ofta med ett högre syfte utan större hänsyn till vad det innebär för den enskilde individen eller vad det kan få för konsekvenser på sikt. Våra val baseras på det som finns till buds och på det sätt som systemet påkallar. Det handlar inte om gott eller ont, utan mer om begränsning och möjligheter. Polisen har en ordning och en norm som inte tillåter olikheter och endast de som vill/kan anpassa sig godkänns och belönas. De som lyckas knäcka koderna eller de som gör avkall på sig själva blir accepterade, men för den som avviker enligt förutbestämd norm är det en ständig kamp om allt. Många har på olika sätt signalerat missförhållanden, utan att det har fått gehör och har därför gett upp. Sedan har de förblivit tysta eller lämnat organisationen.
Föga förvånande skriver polisregion efter polisregion nu under dokument om att polisen ska vara en arbetsplats fri från sexuella trakasserier och kränkningar, men det krävs betydligt mer än så. Varenda destruktiv arbetsplats och dysfunktionell arbetsgrupp måste identifieras och därefter krävs fokus på nedbrytande strukturer och individer för att stoppa den negativa processen. Även din närmaste kollega, oavsett hierarkisk nivå, kan vara utsatt eller förövare. Varenda organisatorisk nivå måste därför studeras i detalj. Det handlar inte alls om hur mycket eller hur lite just du tycker om personen, inte heller om vilket förtroende just du har för densamma. Endast med helhetssyn och en ödmjuk inställning till olikheter är det möjligt att inte begränsa tanken. Våga lyssna och ha inte förutfattade meningar.
I takt med att fler och fler chefer nu tar sitt ansvar när missförhållanden avslöjas, ställs det högre krav på förmågan att leda. Att gå före. Att visa vägen. Behovet av trygghet, tillit och styrning är stor, den kanske aldrig har varit större. Det krävs en ökad medvetenhet om att polisens chefer är skolade i befintlig kultur och att möjligheten att vara självkritisk och objektiv därmed troligen är förlorad. Normaliseringen sker gradvis och för den som befinner sig mitt i en struktur och ett beteende är det lätt att glömma bort hur det var innan, eller hur man vill att det ska vara. Det gäller även att rannsaka sig själv, sin egen person och hur vi förhåller oss till varandra. Endast de som är modiga och verkligen förstår vad en inkluderande arbetsplats innebär kommer att klara av det stålbad som komma skall. Vi måste våga välja bort de som inte har förmåga att agera respektfullt och värdigt. När det gör ont behövs stöd och insikten om att man inte är ensam.
VI GÖR DET HÄR TILLSAMMANS FÖR EN INKLUDERANDE ARBETSPLATS DÄR ALLA POLISANSTÄLLDA KAN NÅ SIN FULLA POTENTIAL!
/Styrgruppen för #nödvärn
Vi påbörjar nu nästa steg där vi metodiskt och systematiskt kommer att ta oss an de strukturer som behöver förändras till det bättre.
För kontakt:
info@nodvarn.se
0708384848
Senaste kommentarer