Jag var en av de kvinnorna som gick med ett brev i väskan där det stod att jag ville leva, ifall jag skulle påträffas död. Jag la kopior av brevet i flera böcker hemma och hade det i min dator, ifall mitt ex skulle döda mig. Jag var ständigt rädd!
För 1 år sedan bestämde jag mig att berätta om min rädsla för andra. Det gjorde helt enkelt för ont att hitta de där breven som jag hade stoppat undan överallt. Jag började leva i nuet. Min kompis frågade då varför jag alltid ville hitta på så mycket hela tiden. Jag har än idag inte vågat berätta att jag vill uppleva så mycket som möjligt, ifall att just den dagen skulle vara min sista.
Nu känner jag mig tryggare än vad jag gjorde den kvällen för några år sedan då jag flydde med vårt barn. Det är få som förstår hur det är att leva så här. Jag önskar att ingen behövde uppleva det. Det känns som man har jour jämt. Man går runt och bara väntar. På helspänn. På att han ska göra något. Jag vet inte hur. Jag vet inte när. Men jag vet att det kommer att hända. Kanske imorgon eller om 1 år eller 10 år.
När jag var på väg hem härom kvällen såg jag honom. Han hade umgänge med vårt barn, men barnet var inte med. Allt stannande upp. Jag kunde höra hur jag andades. Hur folk pratade och gick i bakgrunden. Jag tänkte: Det är nu det händer!
Samtidigt som jag såg bilden av vårt barns leende framför mig. Stå på dig, tänkte jag och blåste upp mig som om jag var en björnmamma som skulle skydda sitt lilla björnunge. Tog upp mina nycklar i handen och var redo för att slåss för mitt liv samtidigt som jag går framåt. Helt plötsligt bestämmer han sig för att gå åt ett annat håll. Det var fullt med folk där jag hade stått. Det såg jag efter att jag vände mig om och jag började springa hem.
Jag är den som ständigt är på min vakt. Ingen joggar förbi mig utan att jag känner hur mitt hjärta hoppar flera extra slag. Lättskrämd skulle vissa kalla det men jag kallar det för att vara förberedd.
Jag fick ett brev från skatteverket. De vill ta bort sekretessmarkeringen på mig och mitt barn eftersom barnet har haft obevakat umgänge samt övernattning hos sin far. Inget av detta fick jag välja. Ett domstolsbeslut togs utifrån att inga myndigheter kunde erbjuda umgängesstöd. Jag fick inte heller säga till något om övernattning. Detta är praxis i Sverige, fick jag det förklarat för mig av mitt ombud. Jag borde vara tacksam att jag fick ensam vårdnad. Jag vill kräkas och jag känner hur min mage brinner. Tårarna samlas i mina ögon men jag vägrar låta dem falla.
De ber mig att berätta om särskilda skäl till varför vi ska fortsätta ha skyddade personuppgifter. Att det ska vara ett allvarligt, konkret och ett aktuellt hot. Samt att man ska kunna styrka hotbilden med aktuell handling.
När jag ringer och pratar med en handläggare på Skatteverket så säger han: – Men har ditt ex gjort något den senaste tiden? – Nej det har han inte, svarar jag. – Men hur kan du då kunna veta att han kommer att göra något? säger handläggaren.
Hur ska man förklara för någon att personen man älskade mest i hela världen var ett monster. Jag försökte lämna flera gånger men att det inte gick förrän han började ge sig på vårt barn. Hur bevisar man att den personen man levde med, tidigare hotat andra och verkställt det hotet men att ingen annan fick reda på det? Hur beskriver man att hotet som fanns när man fick sekretessmarkeringen alltid kommer att finnas kvar fastän man inte gjort någon polisanmälan den senaste tiden?
Vårt barn kommer hem från umgänget hos sin pappa och frågar om vår adress. När jag frågar om varför så säger barnet: – Pappa vill veta! Hur kan en fråga om något så banalt som en adress, skrämma livet ur en? Att den frågan ger en sådan ångest så att det känns som om marken under fötterna förvandlas till kvicksand. Att marken som jag stod stadigt på för en minut sen, nu sväljer mig hel.
Hade jag vetat att det var så svårt att lämna en man som utsatte mig och vårt barn för våld så hade jag kanske inte gjort det. Det är svårt nog att lämna en sådan människa. Men det är ännu svårare när samhället eller människor runt omkring, inte ser eller förstår vad det handlar om. Jag är helt maktlös i att kunna skydda mitt barn. Jag lever nu, men inte ett fritt liv och vet inte hur långt liv jag får!
/Kvinna med litet barn
Detta är en livshistoria som vi publicerar på bloggen under signaturen #Jag är mörkertalet
Organisationen DOLT- Det osynliga våldet vill öka kunskapen om mekanismerna bakom våld och övergrepp. Genom att ge människor utrymme att berätta om sin situation som lett fram till att de är ett mörkertal så ökar samhällets möjligheter att göra om och göra rätt. Vår definition av mörkertal är människor som syns i statistiken på fel ställen. Det vanligaste är att det finns en brottsutsatthet i botten som inte har tagits omhand på rätt sätt och istället blir till andra problem tex långa sjukskrivningar, psykisk ohälsa, missbruk, vårdnadstvist etc.
Stöd vårt arbete för mänskliga rättigheter- i praktiken. Vi är en ideell organisation och alla bidrag gör stor skillnad för oss att kunna nå ut till så många som möjligt.
Swish 0123 170 4220 Bankgiro 5114-0366
Senaste kommentarer