Det var inte jag som våldtog vårt barn. Det gjorde barnets pappa.
Vi bodde ihop och jag vet inte om hans sjuka lekar pågick även när jag var hemma?
Vad jag vet är att det har hänt, och på ett ungefär vad som hände.
Vetskapen har växt fram under flera års bearbetning och samtal med mitt barn.
Min sinnesnärvaro och lyhördhet har gjort det möjligt,
liksom min vägran att lyssna på dåliga råd utifrån.
Jag har även mött några kunniga, erfarna kvinnor och män, vilka har hjälpt mig i mina beslut.
Stöttat mig efter bästa förmåga. Liksom vänner och familj som har funnits och fortfarande finns där på alla sätt de kan.
Men… Det är faktiskt svårt att känna tacksamhet, liksom det är svårt att förstå hur det kan bli så fel.
Känslorna det väcker är för stora, och gör för ont.
Förmågan att känna stängdes av, en stund.
Tyvärr stängdes alla känslor av samtidigt, en annan del av hjärnan tog över.
Jag gick som på autopilot.
Inte bara i det akuta chocktillståndet.
Utan under lång tid.
Senaste kommentarer