Mitt barn hulkgråter medan hon berättar, bredvid mig i bilen. Jag går fullständigt sönder. Mitt inre rämnar.
Jag har precis hämtat sex-åringen hos pappan. För bara en halv minut sedan så tittade hon glädjestrålande på sin pappa medan hon vinkade och ropade hejdå till honom. Hon hoppar in i bilen och stänger dörren. Jag kör iväg och sekunden efter, börjar hon storgråta medan hon hulkar fram – Jag tror att pappa kommer att döda dig!
Det är helt surrealistiskt! Det känns som en Triss-reklam. Där man får se, ett roligt och lite galet inslag med glada människor som firar. I nästa sekvens får man se hur oändligt trist deras liv var, bara fem minuter tidigare. Men här är det omvänt. Så fruktansvärt omvänt. Ingen högvinst så långt ögat når.
Bara eftervåld, hot och kränkningar. Men inget som går att bevisa. Allt är subtilt. Alltid på gränsen. På gränsen till att bli något som är brottslig. Ibland över gränsen men då är vi för chockade för att göra något. Ingen skulle ändå tro på oss. Ett gränsöverskridande beteende är oerhört svårt att se och förstå. Utifrån så syns det knappt. Det syns möjligen att det är något som inte stämmer.
Men det finns så många andra och mer logiska förklaringar, än våld i nära relation.
Ingen ser eller förstår det inferno vi lever i!
-Men varför tror du det? frågar jag och försöker lugna henne. – Han pratar alltid om dig på ett dumt sätt med alla som vi träffar. Han hatar dig, mamma! Jag är rädd att han ska döda dig! Nu ylar hon av gråt.
– Nej, det kommer han inte att göra, säger jag och försöker undvika att kräkas av ångestattacken som kommer medan jag kör.
Detta är en helt vanlig dag i mitt liv, två år efter jag lämnade. Barnen mår sämre än någonsin. De är som vilddjur i för små burar, i två dagar varje gång de kommer från sin pappa och samma sak dagen innan de ska dit igen. Jag kan inget göra. Jag är helt maktlös. Så jag försöker prata väl. Säger bra saker om pappa. Peppar dem. Men inombords dör jag sakta.
Jag försöker hitta på roliga saker med barnen. Åker iväg. Hyr, lånar, byter boende på helger och lov för att vi ska få komma bort. Kunna andas egen luft. Slippa se sig över axeln. Hoppa, skutta och dansa medan vi kan. Vi älskar livet och vill gärna leva, inte bara överleva om vi ens klarar det.
Detta är mina reflektioner utifrån dagböcker som jag skrev när jag lämnade en destruktiv relation.
Lev väl! / Maria Larsson
Senaste kommentarer