Monica Dahlström- Lannes har arbetat som kriminalinspektör med barn som utsatts för sexuella övergrepp, i många år. Hennes bok ”Mot dessa våra minsta” gavs ut 1991 men är fortfarande skrämmande aktuell. Inget har förändrats för att hjälpa dessa barn på ett konstruktivt sätt. Boken är under upparbetning och ska ges ut på nytt som e-bok. De närmsta dagarna publiceras några blogginlägg med utdrag ur hennes bok.
Inledning
”Jag har under många år följt barn som utsatts för sexuella övergrepp. Sett deras försök att härda ut, deras kamp för att bli trodda. Deras nederlag när samhället inte ställt upp, när föräldrar och närstående övergett dem. Barn som svikits, inte för att det begått brott utan, för att de utsatts för och avslöjat brott. Detta har varit det mest tragiska och upprörande: Övergivna och ibland helt föräldralösa barn vars enda ”fel” har varit att vara brottsoffer.
I den här boken har jag tagit ställning. För barnen, men inte mot förövarna. Den som en gång mött dessa förtvivlande barn kan aldrig mer förbi oberörd. Jag vänjer mig aldrig och är djupt skakad över barnens maktlöshet, utsatthet och totala underläge. Men också över vuxenvärldens bristande kunskap, fördomar, försummelser och feghet. Många vuxna vill hellre skydda sig själva från obehag än skydda barn från övergrepp. Helst vill de inte höra talas om dessa avskyvärda brott som väcker olustkänslor och kräver aktivt handlande och ansvar. Att barn är offer vill man inte veta. Vuxenvärlden sviker. Men alla vuxna har ett ansvar att dessa brott inte begås. Förövarna, men också vi andra som finns runt omkring dagens utsatta barn.
Jag vet inga offer som lider så mycket och så länge som de här barnen. De förlorar inte bara sin barndom och sin ungdom. De förlorar sin framtid och ibland sina liv. Förlorar tro, tillit och hopp, förutsättningarna för ett rikt liv. Svikna och rättslösa går barnen ut i livet. Till ett samhälle som inte respekterat dem men som ändå kräver att de skall växa upp till fullvärdiga medborgare. Idag möter vi offren, som ungdomar, som kvinnor och män. En del av dem hamnar på samhällets skuggsida, som prostituerade, som missbrukare, kriminella, psykiskt störda eller sjuka. Och som nya förövare av sexuella övergrepp.
I de vuxna gärningsmännen ser jag barn som sveks av sin generation vuxna. Vår tids sexualbrott hade kunnat förhindras om dessa män och kvinnor hade fått hjälp som barn. Om övergreppen då hade blivit synlig, barnen trodda och både offer och förövare hade fått hjälp.
Det har varit djupt nedslående att möta dessa kränkta och förödmjukade människor. Men det har också varit fantastiskt att få följa dem som fick möjlighet att avslöja sina svåra upplevelser. När barn och vuxna fått hjälp har krafter som funnits under ytan kunnat frigöras och då har kreativitet, intelligens och andra positiva egenskaper börjat utvecklas hos dem som tidigare betraktats som obildbara, dumma, hopplösa eller onormala. Det har varit glädjande att konstatera att där människor funnits som haft vilja, förnuft, kunskap och mod, där har flest avslöjanden gjorts. Samarbetsgrupper har bildats och man har vågat angripa systemet.
Det har inte alltid varit enkelt. Om barnen hade kunnat visa upp krossade armar eller ben hade det varit betydligt lättare att tro på övergreppens existens. Men blåmärken i själen syns inte. Ingen vill tro att en förälder, släkting, arbetskamrat eller granne kan begå sådana handlingar mot barn. Att förövaren kan finnas mitt ibland oss. Samhällets motstånd är ibland kompakt.
Det finns en stark överdriven rädsla att oskyldiga skall dömas. Långt vanligare är att vuxna går fria därför att människor som kommer i kontakt med barn och de myndigheter som skall handlägga fallen är osäkra, fördomsfulla och handfallna, och att barns behov aldrig blir tillgodasedda. Fortfarande är det ytterst ovanligt med fällande dom när den misstänkte nekar och ett barn är i förskoleåldern, även om domstolen tror på barnets berättelse.
Men kunskap och kompetent personal minskar risken för felbedömningar och ”agnarna kan lättare skiljas från vetet”. I den här boken vill jag försöka förmedla min erfarenhet och även de misstag jag gjort för att jag saknat kunskap. Tonvikten har jag lagt vid sexualbrott mot barn förövade av närstående. Det har känts mest angeläget eftersom dessa barn är de mest utsatta. De sviks oftast av de människor som de är mest beroende av. Med tanke på vilka förödande konsekvenser detta får för barnens framtida liv är det nödvändigt att vi förhindrar ett både outhärdligt och ibland livslångt lidande.
Idag vet vi tillräckligt för att kunna börja bekämpa dessa allvarliga brott. Vi måste tänka långsiktigt och handla konstruktivt. Dit hör att även ge förövarna hjälp. Det sociala arvet måste brytas – med kvalificerad behandling, stöd och krav – inte bara med hot och straff. ”
Senaste kommentarer