Så tänkte min kurator, på Kriscentrum för kvinnor, när jag berättade min historia första gången vi sågs. Hon sa det såklart inte då, utan ett år senare när vi hade ett avslutnings-samtal och gjorde en återblick.
Då berättade hon att hon suckat inombords och tänkt:
Ojojoj, HUR ska detta gå? Att det var en omöjlig situation. Att jag var det mest komplicerade fallet som hon stött på. Och att hon under året förundrat sett hur jag betat av motgång efter motgång, som hade fått vem som att bara lägga sig ner och ge upp.
Jag blev lite ställd av vad hon sa. Min situation var komplicerad, svar ja, men i lagens mening inte farlig och hon borde ju rimligtvis ha träffat på andra som hade det värre. Det hade ju inte ens varit självklart för mig att ringa till Kriscentrum för att söka hjälp.
Min uppfattning då, var att jag ändå hade det relativt bra och inte ville ta utrymme från kvinnor som hade det mycket värre. Så tänker många våldsutsatta, det vet jag nu. Psykiskt våld och nedbrytning medför att man tror att det är fel på en själv. Man tror att man är deprimerad eller utbränd när man har svårt att fokusera. Men det är helt naturligt att hjärnan inte fungerar fullt ut under all den stress som det innebär att leva i eftervåld.
Min kurators professionella uppfattning var alltså att jag var ett svårt fall. Inte för att jag mådde så dåligt utan för att mitt ex var en uppfinningsrik person som lyckades få saker sin väg och övertyga socialtjänst och familjerätt om att han var en välfungerande person. När en person väl har fått socialtjänsten med sig så ska det mycket till för att de ska ändra uppfattning.
Hur kunde jag vända en sån situation?
Jag lät mitt ex få fritt spelrum i Tingsrätten. Han var så uppfylld av sin egen förträfflighet och lika full av förakt för mig, som han absolut inte försökte dölja utan såg det som en absolut sanning som alla borde få veta. Han hade till och med instruerat sina karaktärsvittnen om vad de skulle säga. Och de hade ett och annat att säga om mig, under ed i domstol, trots att de inte ens känner mig.
Detta var otroligt jobbigt att lyssna på men tack vare det helt onyanserade hatet, insåg rätten hur det egentligen stod till och jag fick igenom mina krav.
Personalomsättning..
Vill tillägga att mitt avslutnings-samtal på Kriscentrum ingalunda berodde på att jag var klar med min situation utan berodde på att min kurator skulle sluta. Vilket är ännu ett av alla problem som man möter som våldsutsatt. Personalomsättning…
Jag fick berätta min story många, många gånger under de sex år som mitt akuta eftervåld pågick, både på grund av personalomsättning men också för att insatser inte är strukturerade så man måste söka hjälp på många olika ställen.
Man kan ju såklart inte kräva att människor ska vara på sina arbetsplatser för alltid men vi kan väl i alla fall enas om att en del arbetsplatser inom socionomyrkena har väl hög personalomsättning. Det är viktigt att denna yrkesgrupp får rätt stöd och förutsättningar för att orka och framförallt vilja stanna på sin arbetsplats!
Detta är mina reflektioner utifrån dagböcker som jag skrev när jag lämnade en destruktiv relation. Jag skriver för att människor ska få mer kunskap om mekanismerna bakom våld i nära relation. Kanske kommer du att förstå att en vän är utsatt, eller du själv.
Har du frågor eller oro, för dig själv eller någon annan? Ring Kvinnofridslinjen och fråga om råd. Tel 020-50 50 50.
Lev väl! / Maria Larsson
Senaste kommentarer