Vågar man tro på barnet?
Barn är oerhört lojala mot sin familj och även mot förövare utanför familjen. När de berättar om övergrepp, är det för att de inte står ut längre. Antalet barn som aldrig berättar överstiger klart det fåtal som avslöjar övergreppen. Och de som berättar förminskar snarare än förstorar. Barn som berättaren påhittad händelse uppträder, reagerar och skiljer sig på ett markant sätt från barn som verkligen utsatts för övergrepp. Välutbildad personal kan nästan alltid skilja en självupplevd berättelse från barns eventuella fantasier eller en inlärd berättelse.
Barn har fantasier, men kan aldrig fantisera detaljerat om sådant som inte finns i deras begreppsvärld. Barn har också sexuella känslor och fantasier, men inte på vuxnas vis – om inte vuxna introducerat dem. Även den som inte varit i öknen kan berätta om sand och kameler och synintryck som kan överföras via TV och bio. Men specifikt självupplevda händelser och känslor kan aldrig beskrivas på ett personligt sätt av den som aldrig varit närvarande. Bara den som varit på plats kan lämna den unika informationen om dofter, smak, ljud, känsel och kan beskriva de speciella synintryck och känslor som fanns vid den verkliga händelsen.
Experter på överlevnad
Barn som utsätts för övergrepp anpassar sig till sin livssituation och blir experter på överlevnad.
Deras strategi kan vara:
– Att avskärma sig psykiskt från omvärlden
– Att låtsas att de är någon annan eller någon annanstans
– Att låtsas att förövaren är en annan person
– Att låtsas att de sovit eller drömt när övergreppen skedde
Strategin är barnets försvarsmekanismer för att kunna stå ut med övergreppen. Utsatta barn lever ofta i en pseudovärld och tvingas leva med en livslögn. Övergreppen sker, men man får inte tala om dem. I familjen låtsas man som om inget hänt. Barnet måste förvränga sanningen för att leva upp till familjens krav. Denna störda verklighetsuppfattning kan leda till psykoser.
Hur avslöjar man sexuella övergrepp?
Vad ska man göra när man misstänker att det inte står rätt till? När orsaken inte kan vara skilsmässa, sjukdom, dödsfall eller andra problem i barnets familj?
Samla information genom barnets:
– Egna ord, berättelser eller teckningar
– Symtom, signaler, skador
– Reaktioner samt
– Familjens beteende och reaktioner
Om misstanken är vag – observera
Samla in fakta. Observera barnet och familjen. Visa att ”här finns jag om du behöver mig”. Visa att du orkar med att barnet mår dåligt. Utsatta barn återvänder ofta till den person de har förtroende för. Den utvalda får inte svika. Med ord, gester och kroppsspråk kan man också tydligt tala om att man inte vill veta något. Det känner barnet väl. Rådgör med eller gör anmälan till socialtjänsten om du är osäker.
Om misstanken är måttlig – reagera
Om du ser att något är fel, men inte förstår vad det är: Våga fråga! Vuxna känner ofta stort obehag när de skall fråga om sexuella övergrepp, men barn är ju vana att tillfrågas när det gäller andra problem t.ex vid sjukdom. Utsatta barn blir lättade eller svarar undvikande. Icke utsatta barn tycker bara frågan är dum.
Avslöjandet eller upptäckten kan gå till så här:
En skolflicka sitter på en bänk i korridoren och gråter. En lärare ser henne och tar in henne i ett rum. Hon frågar om det är problem med skolan, men flickan skakar på huvudet och sager ”nej, men hemma” och tillägger ”mamma blir ledsen”. Flickan får bara fram enstaka ord eller meningar och läraren hjälper henne genom att ta upp problem som tonåringar kan ha. ”Nej, det är inte det”, svarar flickan. Läraren frågar om pappa också blir ledsen och får då svaret”han vet”. När läraren frågar ”tycker du om din pappa?” ruskar flickan nekande på huvudet. Läraren går försiktigt tillväga och till slut säger flickan ”förstår du inte?”. ”Jo”, säger läraren, ”jag tror det, men jag vill att du själv skall säga vad det är. Är det något som händer mellan dig och din pappa?” ”Ja”, säger flickan, ”jag tänker bara på det”.
Slutligen får läraren fram så mycket att hon kan göra en anmälan. Läraren ringar in problemet. Hon frågar hänsynsfullt och inte heller för mycket. Flickan får själv sätta ord påvad som hänt.
Bakom trevande försök till avslöjande kan dölja sig många års allvarliga övergrepp. De vanligaste uttrycken är ”han håller på med”, ”han tafsar” eller ”han äcklar sig”. Andra börjar försiktigt med ”jag har en kompis som…. ”. Blir gensvaret positivt hos mottagaren vågar barnet berätta vidare.
”Vi blev snabbt på det klara med att vi inte kunde sitta här och värdera vad som var sant och inte sant, utan det här var tillräckligt allvarligt. Dessutom ramlade plötsligt allt på plats. Hela bilden av flickan stämde. Alla konstigheter var klara, allt fick sin förklaring på några sekunder. Vilka idioter vi hade varit, tänkte vi. Hur har vi kunnat missa det här?” Av läraren som reagerade och gjorde anmälan
Om misstanken är stark – agera
Låt barnet berätta, men fråga inte mer ingående än nödvändigt. Tro på barnet. ”Spara” berättelsen till polisen. Det räcker att få veta att övergrepp har ägt rum. Hur dessa gått till är polisens sak att utreda. Om barnet berättar för många personer sjunker bevisvärdet. Upprepade utfrågningar kan trötta ut barnet. Gör omedelbart anmälan till socialtjänst och /eller polisen. Lägg aldrig över ansvaret för anmälan på barnet eller den ickeförövande föräldern. Kontakta inte föräldrarna om någon av dem är misstänkt. Låt socialtjänst eller polis sköta den kontakten. Om polisanmälan är gjord måste barnet förhöras först. Framför allt skolpersonal kan hamna i en svår situation när eleven vill göra ett avslöjande, men samtidigt ställer kravet att ”du får absolut inte berätta för någon”. Eftersom det finns en anmälningsskyldighet så får och kan man inte lura barnet. Utsatta barn är dessutom redan svikna och måste kunna lita på vuxna. Förklara istället för barnet att vuxna har ett ansvar enligt lag att skydda och hjälpa barn. Förklara vad som måste göras och att ni kan hjälpas åt.
Lämna inte barnet förrän nästa instans tagit över och ge om möjligt barnet stöd under hela utredningstiden. Ett barn som avslöjat övergrepp får aldrig överges. Lämna framförallt inte barnet i hemmet (ofta brottsplatsen) med förmaning att inte berätta och med löfte att återkomma nästa dag. Även om risken för nya övergrepp inte skulle finnas så är ansvaret för stort för barnet. Likaså kan man aldrig ställa krav på den icke-förövande föräldern. Som granne eller bekant till familjen har man ingen skyldighet att anmäla men varje vuxen har en moralisk plikt.
Barn står alltid i dubbla känslor vid avslöjandet. De kan därför helt ta avstånd från den som avslöjat ”hemligheten”. Flickan eller pojken känner visserligen lättnad efter avslöjandet, men känner sig samtidigt som en förrädare som försatt förövaren eller familjen i kaos och kris. Barn pendlar därför mellan att vilja avslöja och att vara lojala. Det finns alltid en orsak till varför ungdomar rymmer hemifrån, skolkar eller beter sig destruktivt. Vuxna måste våga lägga sig i, ta ansvar och agera. Barn och ungdom vill innerst inne att man ska fråga och hjälpa dem ur övergreppssituationen. Att det varit rätt att ingripa har många offer bekräftat när de blivit äldre. Även om det då innebar stora påfrestningar för alla inblandade.
”En 14-årig flicka hade anmälts försvunnen. Hon hade rymt hemifrån och gömt sig hos en kamrat. Där berättade hon om de sexuella övergrepp som hon utsatts för av sin pappa I många år. Kamratens mamma trodde på flickan och ringde genast upp flickans mamma, bad henne hämta upp sin dotter och betonade att mamman – inte pappan – skulle komma. Men pappan kom istället. Han hade lyssnat på telefonsamtalet och kastat sig i bilen. På väg hem – med dottern i bilen – bad han henne att glömma allt som hänt. Väl hemma så frågade han om hon inte längre ville ha någon pappa. Flickans mamma – som hade vetat om övergreppen – ringde upp kamratmamman och sa att flickans berättelse var osann. Men kamratens mamma stod på sig. Hon bad att få tala med flickan som vidhöll sin berättelse och när kamratmamman fick veta att 14-åringens mamma inte gjort den polisanmälan som hon lovat, bestämde hon sig för att göra anmälan själv. Flickans mamma ringde upp kamratens mamma och bad henne att avstå, men hon stod fast: – Det spelade ingen roll vad de sa, det skulle bli polisanmälan ändå. Under mellantiden ringde kamratens mamma för att kontrollera att allt stod väl till medflickan. Anmälan gjordes till polis och socialtjänst. Kamratmamman var ett föredöme för vuxenvärlden. Hon trodde, gav stöd och tog ansvar för barnet trots vuxnas påtryckningar. För flickan betydde det mycket att andra vuxna inte gjorde som hennes föräldrar – svek henne. Pappan dömdes till tre års fängelse.”
Detta var det fjärde och sista utdraget ur Monica Dahlström Lannes bok ”Mot dessa våra minsta”. Boken har arbetats om och kommer snart att ges ut som e-bok. Den är väl värd attköpa. Vi har bara publicerat ett axplock av all den kunskap som finns att hämta i boken.
Senaste kommentarer